Som sagt tiden går och nu är det ett tag sen jag bloggade.

 

Om det hänt nåt -  nåja, varje dag är ju lite av ett äventyr men om man ser i stort, så är det lugnt men man ska ju leva i nuet och njuta av detsamma.

 

Här kommer lite bilder från en sån där magisk dag som man minns med glädje även om det just då inte var nåt speciellt märkvärdigt.

 

 

 

Adina förbereder Zacke för spåret.

  

 

 

Bland det bästa som finns är ju att få ge sig iväg ut i skogen och väldigt gärna då med hund och hundkompisar.

 

 

Som sagt det behöver ju inte vara så avancerat för då kan det plötsligt bli ett påtag och lite småjobbigt.

 

Spåra - vaa e de´  -  men SnyggBissie står ju där borta!

  

 

 

Ibland blir det ju inte alldeles som man tänkt sig men med mod i barm och så vidare  som ni vet,  så brukar allt lösa sig.

 

 

 

 Tålamod och en stor portion envishet är en mycket bra egenskap om man är lycklig ägare av en riesen vilket Adina har och har ni sett!!

 

 

 

Fasiken mossan! Det kunde du väl sagt på en gång att vi skulle åt det här hållet!!

  

 

 

Hur gick det sen då?   Jodå, Adina kom tillbaka och var nöjd med sin rumpenisse men nu är det bara öppen mark som gäller för Zackes del.

 

 

Vilda i spänd väntan på sitt spår!

  

 

 

Kan va dags för trimning snart, men med eller utan lockar så är hon en jätteduktig spårhund.

 

 

Synd bara att hon har en matte med helkassa knän - ett lägreklass spår och lite taskig terräng klarar inte hon som går bakom.

 

 

OK, mossan då kör vi!!

  

 

 

Hon är verkligen duktig mitt   -gryn och är det så här fin terräng så är allt super men kommer vi fram till krondiken så är det kört även om dom bara är pyttesmå.

 

För min del alltså och jag har väl insett att det är bra att ha allt intakt i min ålder.  

 

 

Här mossan har du pinnen!!

  

 

 

Kör med liggapportering vid pinnarna - det har jag gjort med både Basic och Vilda.

 

 

När jag spårade med Ina så apporterade hon dom samma och hon var så himla just och tuggade aldrig på dom.

 

 

Vilket som är bäst?

 

 

Ja, det beror väl på vilken hund man har.

 

Basic hade ganska bråttom i skogen så för mig att hinna med så var det bra att få hämta andan lite vid spårpinnarna.

 

 

När det gäller Vilda så går hon lagom fort men det gör inte mina fötter dom har en viss förmåga att kila sig fast under trädrötter, pinnar,stenar och så vidare.

 

 

Men man får i alla fall närkontakt med moder jord och får se vissa saker som man inte fått se annars.  

 

 

Sara och Bissie körde uppletande!

  

 

 

 Ett jättetrevligt ekipage (och duktiga) som kommit nedflyttande från Norrköping.

 

 

Bissie tror jag är Zackes favoritbrud och i alla händelser nu när hon löper.

 

 

Adina och jag gnuggar våra händer i förtjusning över att fått en såå trevlig träningskamrat.  

 

 

Åh, Bissies lillhusse hänger förstås med ut i skogen! 

  

 

 

En sån söt liten kille - å tänk så bra att sörja för återväxten av blivande spårläggare - tror jag absolut att Bissie tänker.

 

 

Vet att vi alla tre åkte hem från skogen mycket nöjda med vår dag och våra svarta skägg var definivt nöjda.

 

 

Min loppa - ja, det är så här mina vänner att kärt barn har många namn, och det gäller även mina riesen.

 

 

Men vad gör hon?????

  

 

 

Man kan göra sina fynd i en vinbärsplanta.  Nej - vindruvsplanta ska det så klart vara, och dom kan också vara av både det ena och andra slaget.

 

 

  Men måste säga att jag föredrar detta fyndet framför en mycket, mycket död fågel som Äventyrlige Bond upptäckte samma dag som han flyttade.  

 

 

 Om han fick behålla den?

 

 

Näe, min själ - den hämtades upp långt nerifrån magen samtidigt som en mycket envis riesenschnauserpojke gjorde allt för att få behålla den.  

 

 

 Nu håller dom på att mogna och goda är dom.

 

 

Det är inte bara Vilda och vi som upptäckt det utan även koltrasten.

 

 

Men tills vi hör igen.

 

Lev väl mina vänner.